Vapenvila med vit flagg.

Morgonen efter mitt tuktande av valpen kom husse och matte viftandes med vit flagg. Nåja, tänkte jag skeptiskt, låt se vad de har att erbjuda. Jag befarade att de skulle diktera upp en hel lista med nedtecknade villkor som skulle uppfyllas, men där tog jag allt fel!

Alla mina leksaker återbördades omgående! Kan ni tänka er! Åh, så lycklig jag blev! Jag fick tillbaka mitt älskade lektält, min mjukdjurskänguru och mina pingisbollar 🙂

Valpen däremot gnydde och av hans vilda snurrande runt, runt runt (blev lite yr i bollen av att titta på) och hoppande upp o ned var det lätt att se att han inte gillade uppgörelsen.

– Nåväl, det är så som förhandlingar om krigsbyte går till. Det är bara att lära sig, sa jag. Och faktum var att jag vann flest slag så det var inte mer än rätt att jag skulle få igenom merdelen av mina önskemål.

– Du ska inte gnälla, sa jag till valpen, du får säkert nya leksaker om jag känner mina människor rätt. Och kom nu ihåg att jag bestämmer först, sen mina människor o sen du. Valpen lade huvudet på sned och jag är inte säker på att han fattade men han lär sig nog efter hand.

Dags för sena lunchen!
Mjau på er missar!

/ Nimbus

Givakt och manöver!

Uppställning alla missar! Framåt marsch, höger om halt, givakt!

Samla trupperna för nu är det krig i Eskilstuna-land! Igår fick jag nog. Nu har den där lille valpen Isur inte bara fått av mina leksaker (visserligen gamla som jag inte längre använder, men de är fortfarande mina) utan även nya leksaker och värst av allt han håller att lägga beslag på min matte. Det går inte för sig!

Så igår förklarade jag krig med valpen, och nu ska han tuktas! Jag började med att förklara för honom vart skåpet ska stå när han intet ont anande lekte dragkamp med matte.

– Rrrrrreeeeewww rrrrrreeeeeeww, sa jag (vilket betyder att nu räcker det) och tog ett förmyndande grepp om nackskinnet på valpen, samtidigt som jag brottade ned honom på golvet.

Men när jag trodde att valpen hade fattat poängen och släppte mitt grepp hände något oförutsägbart. Valpen trodde att jag lekte med honom och hoppade på mig! Matte har i och för sig berättat att vi inte talar samma språk men en sådan tillsägning borde vara universell, eller? Nåväl tålamod, tänkte jag och gjorde om proceduren, upprepning borde göra susen för att poletten skulle trilla ned 🙂  Men icke! 15 gånger brottade jag skonsamt ned valpen utan klor eller att ta till andra vapen men tror ni att han begrep? Nej, och min enda slutsats är att det måste vara något som inte står rätt till där uppe eller är luffsar så dumma?

Skam den som ger sig! Idag ska jag samla krafter och planlägga inför nattens kommande rejder.

Mjau o gó lur, jag har en valp att tukta!

/Nimbus

Förslag till strategier lämnas nedan, tack 🙂

En luffs, jag har fått en luffs!

Tjenamors alla missar!

Som jag trodde har både husse o matte blivit komplett tokigt galna och tappat huvudena på backen! I söndags åkte de iväg tidigt och lämnade mig ensam hemma. Ja, inte var jag ledsen för det. Nej, tvärtom är det ganska skönt att få lite lugn och ro, lite tid till att filosofera över livets tillvaro, jaga silverfiskar i badrummet eller bara följa ett damkorn på sin färd genom luften.

När de kom tillbaka hade de med sig honom, lurvisen. Denne lurvis som matte har talat så mycket om och sagt att han skulle vara så söt. Fast inte lika söt som jag var hon snabb med att tillägga. Lurvisen var alltså en luffs! Där stod han i dörröppningen, en liten pälsboll som man likagärna skulle kunna ta för ett minifår, så mycket päls har han. Och sen till råga på allt så stod han och viftade på svansen!!! Hur vågar han, tänkte jag, det vet väl alla att man inte viftar på svansen när man ska hälsa på någon.

Matte och husse introducerade oss för varandra, och medan matte förklarade för mig att lurven var vänligt inställd (trots det faktum att han viftade hotfullt på svansen) att han bara pratade ett annat språk, sprang luffsen runt i hela lägenheten och sniffade på allt som fanns att tillgå. Sen gjorde han sina behov på vardagsrumsgolvet. Så barbariskt att inte ens kunna använda en låda, kattfnys! Matte sa också att jag fick ha lite överseende med luffsen, som hon kallar Isur. Eftersom han bara är en liten valp har han tydligen inte lärt sig allt än men jag fick lov att säga ifrån till honom när han inte begrep.

Som ni säkert förstår, kära vänner så har det varit ett par intensiva dagar, men jag börjar att få fason på den lille luffsen. Det är faktiskt inte så dumt med en till i familjen. Jag har blivit mer kultiverad och fått lära mig ett nytt språk, visserligen hundspråket men man får hålla till godo med vad som finns. Sen är det bra med en motionskamrat som hinner med mitt tempo. I sanningens namn så hängde matte inte med i svängarna. Ledsen att säga det matte, men så är det. Lurvis Isur däremot kan både jaga och bli jagad, men klättra i träd det kan han inte än.

Dags att tvätta pälsen! Hur många av er missar har en luffs?

Rrraauuuu
/Nimbus